Om livets stora och små händelser

Vi har varit hos min mamma och pappa i helgen. Micke och pappa har varit på fisketävling på vänern. Jag, Meia och mamma har bakat kakor och varit ute i solen. Meia har krypit för första gången, åh vad stolt jag blev, nästan tårögd. Hon har även lärt sig ordet nej. Hon förstod innebörden ganska bra när hon försökte köra in fingrarna mellan gallren i råttburen. Men sedan har hon använt ordet när och hur som helst! Så fort man frågar henne något får man ett -Nej! tillbaka! Vilken liten sötnos vi har! Mitt lilla frö har så skön humor!
Här kommer några bilder från helgen:


skogspromenad

med hunden på fredag förmiddag




Avancerat biljardspel på fredagskvällen


På lördagsmorgonen lekte vi med toalettpapper! Lika kul för mamman och mormor  som för barnet tror jag. Jag fick ont i magen av allt skratt. Här är Meia iklädd toaletturban! Vackert!

Snart närmar sig årsdagen på nytt. Två hela år. TVÅ ÅR. Faller tillbaka i känslorna som var då. De är här nu med, kommer nog alltid vara det, på ett eller annat sätt. Hon kommer alltid vara tjejen som försvann, som hoppade över en livstid här med oss. Hon var underbart fin ska ni veta. Det är på något sätt ett ljuvligt minne av något fruktansvärt. Som jag heller inte vill vara utan. Det är märkligt hur livet formar mig. Jag kan inte påstå att livet har gett mig en lätt resa direkt. Men jag är tacksam. Det är häftigt hur erfarenheter formar människor. Jag är mig inte lik, jag är bättre. Tack vare henne.

jag vill sy! Jag vet så väl hur den ska se ut, en skötväska i alla möjliga färger. Den ska vara typ som ett lapptäcke, kanske rund och med massor av fack där man kan lägga nödvändiga och mindre nödvändiga saker. Den ska vara lätt att bära och kanske kan den tänkas bära en matchande filt i ett av de mycket praktiska facken.