Är det så här att vara vuxen?
Jag har funderat på en sak. Det här med att alltid ha så himla mycket på agendan, har det med åldern eller vårt samhälles utveckling att göra?
När jag var mindre minns jag inte att mamma och pappa stressade runt och "aldrig hade tid". Jag minns att vi ofta träffade lekkamrater och hade främmat hemma. Vi hade det inte superfint och superrent hemma, men skitigt var det absolut inte. Vi lekte mycket och våra föräldrar hittade på saker med oss. Det var varken stress eller press på det sättet som jag upplever nu.
Jag är mammaledig med en liten tjej på 8månader. Sambon pendlar 6mil enkel resa till jobbet var dag, åker fem på morgonen och kommer hem drygt fem på eftermiddagen. Tiden hemma räcker knappast till allt jag skulle vilja hinna med, men det har väl med åldern på min tjej att göra. Hon tar mycket tid, vilket är givet, städa det kan jag ta sen tycker jag faktiskt. Hennes välmående och utveckling kommer först. Kan väl tillägga att jag absolut inte har något emot att hellre leka med klossar än att putsa fönster!
Jag har alltså inte speciellt mycket i almanackan, faktum är att jag inte ens äger någon. Jag planerar dagen lite som det kommer, utifrån Meias rytm. Men runt omkring mig stressas det, det verkar som om tiden till t.ex. någon form av socialt umgänge är knapp. Pressen på människor generellt sätt tycks öka hela tiden. Då tänker jag främst på pressen att tjäna pengar. Pressen att ha saker. Att köpa den senaste teknikprylen, att ha fina kläder, att se bra ut. Denna ha-abstinens är rent ut sagt snuskig och otäck i mina ögon. Har detta med min egen generations ålder att göra? Är människor mellan 20-30 år generellt som tokiga i att hamstra? Måste vi uttrycka vår individualitet och status via ytan? Och jag undrar, hur länge kommer vi orka hålla upp fasaden? Jag som förälder vill lära mitt barn konsten att leva, inte konsten att ha. Att livet inte värdesätts i antal teknikprylar eller snygga klädesplagg du har. Att din personlighet inte har med varken bröststorlek, månadsinkomst eller hur vältränade lår du har. Jag vill att Meia ska tycka att livet handlar om upplevelser och relationer till varandra. Om att vilja och våga uttrycka sig själv och sina åsikter. Om konsten att slappna av och njuta, inte om hur man bäst maximerar dygnets timmar och klämmer in så mycket i agendan som bara går.
För vad lär vi våra barn egentligen när vi beter oss så här? Att ytan är viktigast. Vår fasad ska glänsa och pengarna ska rulla. Vi lär våra barn att hamstra, om ytliga visioner och förhoppningar som egentligen är ouppnåeliga. Vi lär våra barn att pengar och yta är allt. Pengar styr mycket, tyvärr. Men vi som föräldrar måste sätta ned foten och säga ifrån. Pengar är inte nyckeln till hälsa. Denna fasad måste bort, men hur? Vi drivs av en så stor vilja att passa in, att bli accepterade. Rädslan och insikten slår mig hårt i nyllet varje gång jag tänker på detta. För om vi applicerar dessa värderingar på vår dotter kanske hon inte kommer passa in. Kanske blir hon mobbad för att hon inte har samma synsätt som sina klasskamrater? För det som inte passar in stöts ut. Samtidigt vill jag att hon, för sin egen skull, förstår att samhällets ha-begär inte är ett sunt sätt att leva på. Förhoppningsvis har hon tillräckligt med självförtroende att inte bry sig. Men det är hårt att växa upp.
För viss går livet ut på att må bra inifrån. Inte att se ut som om man mår bra utifrån! Vad tycker du?
När jag var mindre minns jag inte att mamma och pappa stressade runt och "aldrig hade tid". Jag minns att vi ofta träffade lekkamrater och hade främmat hemma. Vi hade det inte superfint och superrent hemma, men skitigt var det absolut inte. Vi lekte mycket och våra föräldrar hittade på saker med oss. Det var varken stress eller press på det sättet som jag upplever nu.
Jag är mammaledig med en liten tjej på 8månader. Sambon pendlar 6mil enkel resa till jobbet var dag, åker fem på morgonen och kommer hem drygt fem på eftermiddagen. Tiden hemma räcker knappast till allt jag skulle vilja hinna med, men det har väl med åldern på min tjej att göra. Hon tar mycket tid, vilket är givet, städa det kan jag ta sen tycker jag faktiskt. Hennes välmående och utveckling kommer först. Kan väl tillägga att jag absolut inte har något emot att hellre leka med klossar än att putsa fönster!
Jag har alltså inte speciellt mycket i almanackan, faktum är att jag inte ens äger någon. Jag planerar dagen lite som det kommer, utifrån Meias rytm. Men runt omkring mig stressas det, det verkar som om tiden till t.ex. någon form av socialt umgänge är knapp. Pressen på människor generellt sätt tycks öka hela tiden. Då tänker jag främst på pressen att tjäna pengar. Pressen att ha saker. Att köpa den senaste teknikprylen, att ha fina kläder, att se bra ut. Denna ha-abstinens är rent ut sagt snuskig och otäck i mina ögon. Har detta med min egen generations ålder att göra? Är människor mellan 20-30 år generellt som tokiga i att hamstra? Måste vi uttrycka vår individualitet och status via ytan? Och jag undrar, hur länge kommer vi orka hålla upp fasaden? Jag som förälder vill lära mitt barn konsten att leva, inte konsten att ha. Att livet inte värdesätts i antal teknikprylar eller snygga klädesplagg du har. Att din personlighet inte har med varken bröststorlek, månadsinkomst eller hur vältränade lår du har. Jag vill att Meia ska tycka att livet handlar om upplevelser och relationer till varandra. Om att vilja och våga uttrycka sig själv och sina åsikter. Om konsten att slappna av och njuta, inte om hur man bäst maximerar dygnets timmar och klämmer in så mycket i agendan som bara går.
För vad lär vi våra barn egentligen när vi beter oss så här? Att ytan är viktigast. Vår fasad ska glänsa och pengarna ska rulla. Vi lär våra barn att hamstra, om ytliga visioner och förhoppningar som egentligen är ouppnåeliga. Vi lär våra barn att pengar och yta är allt. Pengar styr mycket, tyvärr. Men vi som föräldrar måste sätta ned foten och säga ifrån. Pengar är inte nyckeln till hälsa. Denna fasad måste bort, men hur? Vi drivs av en så stor vilja att passa in, att bli accepterade. Rädslan och insikten slår mig hårt i nyllet varje gång jag tänker på detta. För om vi applicerar dessa värderingar på vår dotter kanske hon inte kommer passa in. Kanske blir hon mobbad för att hon inte har samma synsätt som sina klasskamrater? För det som inte passar in stöts ut. Samtidigt vill jag att hon, för sin egen skull, förstår att samhällets ha-begär inte är ett sunt sätt att leva på. Förhoppningsvis har hon tillräckligt med självförtroende att inte bry sig. Men det är hårt att växa upp.
För viss går livet ut på att må bra inifrån. Inte att se ut som om man mår bra utifrån! Vad tycker du?
Kommentarer
Trackback
