Om livets stora och små händelser

där har verkligen ingenting förändrats, inte ens böckerna vad det verkar som. Hade inte varit där på säkert sju år, det var som att gå tillbaka i tiden. Som att gå i högstadiet igen, försöka se cool och oberörd ut och samtidigt smygkika på vad andra människor lånade för böcker. Smygkika på poesiavdelningen men aldrig våga låna, för tänk om någon upptäckte. Det hemskaste jag visste var att behöva bli kallad tönt. Lyriken fanns fortfarande på samma plats, men nu stod jag där en bra stund och gick där ifrån med händerna fulla.

Det är så himla märkligt det här med skrivarlusta. När livet inte var så ljust som det är nu fanns den där lusten där. Lust att skriva av mig all skit, all ångest och oro. Nu glöder fingrarna på ett annat sätt, ett sätt som inte går att beskriva med ord. Jag är som sagt lycklig, verkligen, på riktigt, äkta vara. Men då är det plötsligt svårare att skriva ut mina känslor. Jag vill skriva om hur det känns när min dotter tittar mig i ögonen och ler. Vad som händer inom mig när jag pussar på hennes lilla gosiga mage. Men vet ni, det kanske inte spelar så stor roll, det jag och min dotter har tillsammans är ju faktiskt heligt, och känslorna är nog ändå för härliga för att med ord kunna ge dem rättvisa=)

Jag älskar livet, jag älskar skavankerna allting har och allt man inte vet om. Just nu är livet ljust. Vi förtjänar detta. Jag kan andas igen.