Om livets stora och små händelser

Ibland blir jag hemskt otålig. Jag väntar just nu på ett paket som jag hoppas ska komma imorgon. Har varit inne på sidan och kollat orderstatus hur många gånger som helst. Spårat paketet för att följa resan genom västsverige hem till mig! Det är på väg det ser jag, men jag hoppas att det hamnar rätt imorgon! Då ska jag sätta upp gardiner! Om jag hinner. Har en deadline plus ett födelsedagskalas på kvällen. Plus en pigg, alert och alldeles för busig ettochetthalvt-åring plus en understimulerad hund. Kanske spelar det ingen roll om paketet kommer på måndag, men jag vill ändå ha det imorgon! Jag vill vill vill vill

Jag är frustrerad och har lite ångest. Meia har haft ont i tänderna, det blödde till och med ur tandköttet häromdagen. Det enda som hon kunnat äta har varit youghurt eller bröstmjölk. Så mina brön har på nytt fått öka i produktion, jag som varit innte på att långsamt dra ned på amningen, ungen är ju ändå 15mån och jag börjar känna att min tid som amma är förbi. Nu mår tänderna bra igen och det är dags att försöka dra ned på min mjölkprodution.

Jag har älskat varje sekund av amningen, det är något helt fantastiskt och det band som knytits mellan mig och min dotter är underbart. Men det tär på mig att jag är den enda som kan natta henne, jag är den enda som kan få henne att somna om när hon vaknar på natten och jag är den enda som kan trösta henne när hon är riktigt ledsen. Det är ett stort ansvar och det är på tiden att jag släpper in pappan i familjen så han kan dela det med mig. Meia är förbannad och skriker -TUTTE!!! TUTTE!!! Och river i kläderna på mig, detta kommer inte gå lugnt och harmoniskt till det känner jag på mig. Får väl vara beredd på ett antal skrikiga nätter och klängiga dagar, förhoppningsvis är det värt det i slutändan!

Vi har varit hos min mamma och pappa i helgen. Micke och pappa har varit på fisketävling på vänern. Jag, Meia och mamma har bakat kakor och varit ute i solen. Meia har krypit för första gången, åh vad stolt jag blev, nästan tårögd. Hon har även lärt sig ordet nej. Hon förstod innebörden ganska bra när hon försökte köra in fingrarna mellan gallren i råttburen. Men sedan har hon använt ordet när och hur som helst! Så fort man frågar henne något får man ett -Nej! tillbaka! Vilken liten sötnos vi har! Mitt lilla frö har så skön humor!
Här kommer några bilder från helgen:


skogspromenad

med hunden på fredag förmiddag




Avancerat biljardspel på fredagskvällen


På lördagsmorgonen lekte vi med toalettpapper! Lika kul för mamman och mormor  som för barnet tror jag. Jag fick ont i magen av allt skratt. Här är Meia iklädd toaletturban! Vackert!

Snart närmar sig årsdagen på nytt. Två hela år. TVÅ ÅR. Faller tillbaka i känslorna som var då. De är här nu med, kommer nog alltid vara det, på ett eller annat sätt. Hon kommer alltid vara tjejen som försvann, som hoppade över en livstid här med oss. Hon var underbart fin ska ni veta. Det är på något sätt ett ljuvligt minne av något fruktansvärt. Som jag heller inte vill vara utan. Det är märkligt hur livet formar mig. Jag kan inte påstå att livet har gett mig en lätt resa direkt. Men jag är tacksam. Det är häftigt hur erfarenheter formar människor. Jag är mig inte lik, jag är bättre. Tack vare henne.

jag vill sy! Jag vet så väl hur den ska se ut, en skötväska i alla möjliga färger. Den ska vara typ som ett lapptäcke, kanske rund och med massor av fack där man kan lägga nödvändiga och mindre nödvändiga saker. Den ska vara lätt att bära och kanske kan den tänkas bära en matchande filt i ett av de mycket praktiska facken.

Hur kan jag ha fött något så otroligt gulligt!? Jag smälter varje dag=)

Sitter och faktasöker till exjobbet jag håller på att skriva (välfärdsproblem i stora mjölkkobesättningar) och hittade då en motion om betestillgång gällande våra mjölkkor.
 
Men först lite bakgrundsfakta:
På grund av att mjölkbönderna idag skaffar fler och fler djur kommer mycket ändras för våra mjölkkor. De kommer få leva i stora besättningar med ett högre smittryck och den dagliga tillsynen kommer troligen bli sämre. Detta kan leda till att sjukdomar upptäcks i ett senare stadie vilket kan göra de mer svårbehandlade. Jag kan bara gissa att detta kommer innebära mer lidande för det enskilda djuret. Kontakten med människor kommer bli lidande, vilket i sig för stunden kanske inte bidrar till sämre välfärd men jag vill att vi ska tänka snäppet längre. När kon är uttjänt (en svensk ko lever i snitt i fem år) ska den slaktas. Under transport och på slakteriet hanteras djuret av människor. Detta kan leda till stress och oro för ett djur som inte är van vid människor. Jag skulle kunna skriva massor om vad själva transporten till slakteriet innebär för djuret, men det är ett helt eget inlägg och för att inte fastna i den frågan lämnar jag den nu.

Jo vad sa motionen? Jo, att vår svenska djurskyddslag som säger att mjölkkor ska ha tillgång till bete under sommarhalvåret ska förkastas. Betestvånget ska tas bort på grund av att det blir svårt att organisera detta med dagens moderna mjölkningssystem. I motionen gick att läsa att vi i Sverige hade djurhållning i toppklass, men detta tycker jag är ett stort steg bakåt. De motiverade även förslaget genom att påstå att kor som hade tillgång till bete ändå inte utnyttjade det när t.ex.  vädret var dåligt. Men handlar det inte om att i alla fall ge individen ett val, ett val att få se lite mer av världen? Vilken aktivering för ett djur som mestadels av året bara ser betong, stålrör och artfränder. Solljuset har ju många positiva effekter på oss däggdjur. Vi får nyttiga A och D vitaminer av ljuset, och visst gör det skillnad för humöret? Idag har många av sveriges största gårdar dispans gällande betestvånget för att de inte kan uppfylla lagen. Jag hoppas innerligt att denna motion rivs sönder och glöms bort, vi får inte kompromissa gällande djurens välfärd!

Att neka de djur som vi själva domesticerat något så basalt som solljus är förresten precis vad vi gör med andra djurtyper.T.ex. får värphöns bara solljus under vissa inställda solprogram för att deras äggproduktion inte ska påverkas. Men det är också ett helt annat inlägg.......

Igår vräkte Meia i sig nästan tre deciliter välling till kvällsmat, det är jättemycket för att vara henne. Hoppet om att få sova en hel natt väcktes.........men nej. Vaknade flera gånger i natt av att hon skulle snutta. Jag tror tyvärr inte att jag producerar tillräckligt med mjölk för att kunna stilla hennes hunger på nätterna längre. Fast jag har alltid haft lite mindre mjölk under mens och den har jag ju nu. Hon ammas flera gånger om dagen, så de borde ju stimuleras till att bilda mjölk. Tänk om jag tar slut och sinar redan? Det vore tråkigt..........

Den tredje maj ska Meia döpas, efteråt ska jag bjuda släkten på smörgåstårta, vegetarisk smörgåstårta. Ska bli så kul att se de så inbitna fördomsfulla personerna i släkten (det finns några stycken) äta av min fantastiskt goda tårta. Men nu måste jag ju se till att den blir så där himla god och lyckad. Har kollat på nätet efter goda recept och inspiration och jag tror jag kan lyckas. Vad sägs om en tårta med soltorkade tomater, fetaostkräm och oliver toppad med massa färska fina grönsaker? Eller en mer klassisk med tartex, gurka och kanske ädelostfyllning. Toppad med ostskivor, grönsaker, druvor och sådan där vegansk rom? Men det är nog bäst att jag provgör rörorna innan så inte min plan går snett! Tror ni det kan bli smarrigt?

Lilla Meia vaknar titt som tätt hela nätterna igenom nu. Så känns det i alla fall. I natt vaknade jag av att hon letade efter bröstet, jag hjälpte henne och hon snuttade en liten stund på båda. Tyvärr var det nog inte mycket till innehåll då hon sög totalt slut någon timme innan. När hon inte förmodade att somna om beslöt jag mig för att gå upp och laga lite välling, till hennes så klart högljudda protester. Stackars sambon vaknar och karusellen är igång. Fort ned till köket, värmer välling, upp igen så fort som möjligt. Ville hon ha min goda välling? Nej, då var hon plötsligt inte hungrig utan låg där klockan två på natten och tittade ut i intet på till synes ingenting. Hon låg så en bra stund, bara låg och tittade in i väggen liksom, som om hon dagdrömde.

Jag har funderat på en sak. Det här med att alltid ha så himla mycket på agendan, har det med åldern eller vårt samhälles utveckling att göra?

När jag var mindre minns jag inte att mamma och pappa stressade runt och "aldrig hade tid". Jag minns att vi ofta träffade lekkamrater och hade främmat hemma. Vi hade det inte superfint och superrent hemma, men skitigt var det absolut inte. Vi lekte mycket och våra föräldrar hittade på saker med oss. Det var varken stress eller press på det sättet som jag upplever nu.

Jag är mammaledig med en liten tjej på 8månader. Sambon pendlar 6mil enkel resa till jobbet var dag, åker fem på morgonen och kommer hem drygt fem på eftermiddagen. Tiden hemma räcker knappast till allt jag skulle vilja hinna med, men det har väl med åldern på min tjej att göra. Hon tar mycket tid, vilket är givet, städa det kan jag ta sen tycker jag faktiskt. Hennes välmående och utveckling kommer först. Kan väl tillägga att jag absolut inte har något emot att hellre leka med klossar än att putsa fönster!

Jag har alltså inte speciellt mycket i almanackan, faktum är att jag inte ens äger någon. Jag planerar dagen lite som det kommer, utifrån Meias rytm. Men runt omkring mig stressas det, det verkar som om tiden till t.ex. någon form av socialt umgänge är knapp. Pressen på människor generellt sätt tycks öka hela tiden. Då tänker jag främst på pressen att tjäna pengar. Pressen att ha saker. Att köpa den senaste teknikprylen, att ha fina kläder, att se bra ut. Denna ha-abstinens är rent ut sagt snuskig och otäck i mina ögon. Har detta med min egen generations ålder att göra? Är människor mellan 20-30 år generellt som tokiga i att hamstra? Måste vi uttrycka vår individualitet och status via ytan? Och jag undrar, hur länge kommer vi orka hålla upp fasaden? Jag som förälder vill lära mitt barn konsten att leva, inte konsten att ha. Att livet inte värdesätts i antal teknikprylar eller snygga klädesplagg du har. Att din personlighet inte har med varken bröststorlek, månadsinkomst eller hur vältränade lår du har. Jag vill att Meia ska tycka att livet handlar om upplevelser och relationer till varandra. Om att vilja och våga uttrycka sig själv och sina åsikter. Om konsten att slappna av och njuta, inte om hur man bäst maximerar dygnets timmar och klämmer in så mycket i agendan som bara går.

För vad lär vi våra barn egentligen när vi beter oss så här? Att ytan är viktigast. Vår fasad ska glänsa och pengarna ska rulla. Vi lär våra barn att hamstra, om ytliga visioner och förhoppningar som egentligen är ouppnåeliga. Vi lär våra barn att pengar och yta är allt. Pengar styr mycket, tyvärr. Men vi som föräldrar måste sätta ned foten och säga ifrån. Pengar är inte nyckeln till hälsa. Denna fasad måste bort, men hur? Vi drivs av en så stor vilja att passa in, att bli accepterade. Rädslan och insikten slår mig hårt i nyllet varje gång jag tänker på detta. För om vi applicerar dessa värderingar på vår dotter kanske hon inte kommer passa in. Kanske blir hon mobbad för att hon inte har samma synsätt som sina klasskamrater? För det som inte passar in stöts ut. Samtidigt vill jag att hon, för sin egen skull, förstår att samhällets ha-begär inte är ett sunt sätt att leva på. Förhoppningsvis har hon tillräckligt med självförtroende att inte bry sig. Men det är hårt att växa upp.

För viss går livet ut på att må bra inifrån. Inte att se ut som om man mår bra utifrån! Vad tycker du?

där har verkligen ingenting förändrats, inte ens böckerna vad det verkar som. Hade inte varit där på säkert sju år, det var som att gå tillbaka i tiden. Som att gå i högstadiet igen, försöka se cool och oberörd ut och samtidigt smygkika på vad andra människor lånade för böcker. Smygkika på poesiavdelningen men aldrig våga låna, för tänk om någon upptäckte. Det hemskaste jag visste var att behöva bli kallad tönt. Lyriken fanns fortfarande på samma plats, men nu stod jag där en bra stund och gick där ifrån med händerna fulla.